TIDENBLOGGEN: ”Vi vill inte förbjuda vinster i välfärden. Det är omöjligt.” Så säger Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin i DN 18/2, apropå partiets förslag om att det ska vara upp till kommunerna att avgöra om man vill att vinstdrivande företag ska få sköta välfärden. Alternativet att inte upphandla välfärd överhuvudtaget tycks inte existera, och den fabricerade kopplingen mellan icke-offentlig driftsform och frihet dröjer sig envist kvar. Jämtin understryker nämligen att socialdemokratin alltid tyckt att skattepengar ska gå till välfärd och inte till vinster, men betonar i samma mening att valfriheten och mångfalden måste bevaras.

Det är uppenbart att den hållning man nu förväntas inta är att förslaget är ett steg i rätt riktning. Och självklart är det bra att partiet till slut förmått omsätta de senaste årens debatt om vinster i välfärden i något konkret. Men huruvida det här är början på en rörelse med en tydlig riktning vet vi faktiskt inte.

Rimligtvis finns det två sätt att utvärdera förslaget. Det ena handlar om det direkta utfallet om det skulle bli verklighet. Kommer det att leda till mindre marknad i välfärden? Det är inte givet. Kommunerna har under lång tid varit brickor i det New Public Management-spel där nedskärningar och konkurrenstänkande i grunden omstöpt politikens sätt att förhålla sig till välfärden, och det har naturligtvis inte bara påverkat borgerliga kommuner. Det andra gäller socialdemokratins egen diskussion kring frågor om ägande, välfärd och jämlikhet. Kommer förslaget att bidra till en debatt som bryter sig loss från det omöjlighetsraster som ligger över vårt sätt att tänka kring politik, eller förstärker det snarare känslan av att vi bara kan göra kosmetiska förändringar? Det återstår att se.

Tills vidare kommer jag fortsätta hävda att gränsen mellan politik och marknad inte är något naturfenomen utan resultatet av styrkeförhållanden mellan arbete och kapital, som i sin tur är möjliga att ändra genom politisk kamp. Visst kan vi gå omvägar via kommunala veton, kontrollsystem och uppförandekoder. Men vi kan också sluta förneka vår egen historia och konstatera att det offentliga med tillräckliga resurser och under inflytande från starka medborgare mycket väl kan sköta välfärden i egen regi. Som Lena Sommestad skrev 15/2  är det problematiskt att den som gör det bästa valet får den bästa välfärden, oavsett om den valda utföraren inte rymmer med allt vårt guld till ett skatteparadis. Jag tror dessutom inte att det finns en diffus massa där ute som vaknar på morgonen med en brinnande längtan efter att välja mellan olika driftsformer. Viljan att vara delaktig i samhället handlar om helt andra saker.

KRISTIN LINDEROTH,
Tidenredaktionen

Liknande artiklar