TEMA ASOCIAL INGENJÖRSKONST: Med stöd i Wendy Brown, Slavoj Žižek, Gustav Möller och Karl Marx undersöker David Eklind Kloo hur den nyliberala styrningskonstens aktivism skapar en värld av asociala medborgare. I ständig konkurrens med varandra.

Hösten 2011 trängde sig berättelserna från Caremas äldre­boenden in i den svenska allmänhetens medvetande som en Abu Ghraib-bild. Även om inga fotografier sluppit ut var det lätt att föreställa sig hur åldringar blev liggande i våta blöjor medan direktörerna festade för sin bonus och vinsten följde med flyttfåglarna till något skatteparadis. Det som är oss mest heligt föreföll vara utlämnat till den simplaste och mest opålitliga logik.

Hur hamnade vi här? Här, där behovet av tillit är som störst men vi är misstänksamma mot varandra. Här, där vi längtar efter gemenskap men är så ensamma. Här, där livets frågor ställs men vi får minuter av tillsyn, kilon av blöjor, antal bäd­dar till svar.

I uppsatsen ”Nyliberalismen och den liberala demo­kratins slut” redogör den amerikanska statsvetaren Wendy Brown med stor skärpa för vad som är det nya i nyliberalismen. Denna politiska ordning, som hållit vår värld i sitt grepp i decennier, tilldelar marknaden den centrala rol­len i samhällsutvecklingen, men begränsar sig inte till eko­nomins område. ”Den är snarare inriktad på att utsträcka och sprida marknadens värden till alla institutioner och handlings­former, även om marknaden förblir en egen aktör.”

Med sitt fokus på avregleringar, privatiseringar och begrän­sade fackliga rättigheter misstas nyliberalismen ofta för en traditionell liberalism, där politiken drar sig tillbaka och pas­sivt ser på medan marknadskrafterna (des)organiserar alla mellanmänskliga relationer. Människan uppfattas som en homo economicus för vilken det naturliga sättet att förhålla sig till andra är genom marknadsrelationer, där varje val träffas genom en rationell lönsamhetskalkyl. Var och en söker sin nytta och upprättar relationer för att nå den.

Brown visar dock att detta är en förhastad slutsats.

I motsats till den klassiska ekonomiska liberalismens beryktade laissez-faire-politik och dess föreställning om människans benägenhet för byteshandel betraktar inte nyliberalismen vare sig marknaden som sådan eller det rationella ekonomiska handlandet som rent naturliga. Båda är konstruerade – de regleras av lagar och politiska institutioner, de fordrar politiska ingripanden och poli­tisk styrning.

Nyliberalismen utgår inte från att människan är en homo economicus – den syftar till att göra henne till en sådan. Nyli­beralismen är aktivistisk, den är en teknologi snarare än en människosyn. Brown talar, i Foucaults efterföljd, om en nyli­beral styrningskonst. Genom aktiva politiska ingripanden skapar den situationer där människor förmås att agera som om de befann sig på en marknad, i ett köpcentrum. Nylibera­lismen skapar ”rationella aktörer och framkallar marknads­orienterat beslutsfattande på alla områden”.

Margaret Thatcher slog fast att ”[e]konomin är metoden; målet är att förändra hjärtat och själen”. Och detta är just vad nyliberalismen gör: genom sin organisering av ekonomin för­ändrar den inte bara ekonomin utan också våra själar, vad det är att vara människa och vad den mänskliga gemenskapen är. Den skapar individer som sätter upp privata målsättningar, kalkylerar hur de ska nå dessa mål och med denna kalkyl som utgångspunkt träffar rationella val. Åter med Browns ord:

Den nyliberala mönstermedborgaren är en person som handlar strategiskt i valet mellan olika sociala, politiska och ekonomiska alternativ, inte en person som tillsam­mans med andra söker förändra eller utforma dessa alternativ.

Välfärdsstaten har omorganiserats på ett sätt som dövar vårt sociala sinne. När vi följer våra barn till förskolan eller skjut­sar våra föräldrar till äldreboendet resonerar vi inte av oss själva som när vi är på väg till en galleria för att köpa en ost eller en mobiltelefon eller klippa håret. Med en blandning av förväntan och oro hoppas vi kunna lita på att våra barn eller föräldrar får det stöd och den stimulans de behöver, oavsett vår förmåga att träffa de rätta valen. Med darrande händer överlämnar vi dem till ett öde vi inte kan överblicka – vi sak­nar den pedagogiska och medicinska kompetensen, vi vet inte vart de sociala relationerna tar dem, vi kan inte hela tiden finnas där. Vårt hopp står till att de institutioner som tar hand om våra älskade styrs av en rationalitet som syftar till trygghet, myndiggörande och personlig utveckling. I för­skolans läroplan slås fast att ”[f]örskolan ska ta till vara och utveckla barnens förmåga till ansvarskänsla och social hand­lingsberedskap, så att solidaritet och tolerans tidigt grund­läggs”. Socialtjänstlagen är lika tydlig:

Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solida­ritetens grund främja människornas

– ekonomiska och sociala trygghet,

– jämlikhet i levnadsvillkor,

– aktiva deltagande i samhällslivet.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Det är i förhoppningen om att dessa värden ska vara ledstjär­nan för verksamheten vi följer våra barn till förskolan eller skjutsar våra föräldrar till äldreboendet.

Den som står inför att välja mellan olika välfärdsverk­samheter förmås att tänka på ett annat sätt. Ängsligt slår vi vakt om vad just vi anser oss behöva, utan hänsyn till andras behov. Ilska över en skola som inte rustar sina elever för livet förbyts i glädje över möjligheten att välja bort den. Vi ställer upp plus och minus, väger för-och nackdelar, räknar på var vi får mest valuta för våra skattepengar. Vi jämför de värden som är lätta att mäta och kvantifiera. Vi blir misstänksam­ma, försöker genomskåda marknadsföringens glättiga floskler. Den samhälleliga gemenskapen förlorar sitt egenvärde och reduceras till något vi använder oss av för att få vad vi behöver i vårt isolerade privatliv. Från sociala varelser, poli­tiska djur, blir vi homo economicus. Om vi tidigare kände ett ansvar för och en delaktighet i en förskola, en skola, en sjuk­vård, en äldreomsorg som skulle bidra till ett gott liv för alla, en välfärd som var en del av ett samhällsbygge, så bevakar vi nu vårt eget.

Det är inte av naturen vi förhåller oss till våra barns för­skola eller våra föräldrars äldreboende på samma sätt som man förhåller sig till ett antal konkurrerande mobiltelefo­ner på en disk i ett köpcentrum. Men den praktiska orga­niseringen av den nyliberala (post)välfärdsstaten får oss att göra det. Likaså kommer verksamheter som styrs enligt marknadsmekanismer, där budgetdisciplin eller – ännu vär­re – vinstmaximering är den styrande principen, att gynna andra värden än de som formulerats i förskolans läroplan och socialtjänstlagen. Driftsformen är avgörande, inte för att offentliga utförare alltid är bättre än privata eller tvärt­om, men för att det offentliga genom sitt sätt att organise­ra en verksamhet främjar olika beteenden, vilket ger olika resultat. Brown:

[Ä]ven när staten drar sig tillbaka från vissa områden och vissa statliga funktioner privatiseras, så avveck­las inte styrningen, utan istället utvecklas en ny styrningsteknik.

Genom en aktiv politisk styrning stryks ordet vi ur vokabulä­ren och ersätts av jag + du + du + du. Tydligast formuleras det­ta i Margaret Thatchers There is no such thing as society. För henne finns över huvud taget ingen entitet som är samhället, det finns bara individuella män och kvinnor och deras famil­jer. Man kan stapla individer på varandra i all evighet – de blir aldrig en gemenskap i egen rätt, de blir aldrig något annat änen samling individer. När välfärdsstaten organiseras enligt marknadslogiken blir Thatchers ord till verklighet.

Den traditionella liberalismen bär inom sig ett spän­ningsförhållande mellan ekonomin och politiken. Mot de ekonomiska värdena ställer den politiska liberalismen ett antal moraliska värden. Ett agerande som är mönstergillt ur ekonomiskt perspektiv kan därför fortfaran­de klandras ur ett moraliskt-politiskt perspektiv.

Med nyliberalismen imploderar detta spänningsförhål­lande. Den ekonomiska logiken utsträcks även till politi­kens område, staten ska inte upprätthålla några andra vär­den än marknaden. Så är det till exempel inte längre en frå­ga huruvida välfärdsstaten främjar det aktiva deltagande i samhällslivet socialtjänstlagen talar om – välfärdsstaten är legitim endast i den mån den ger individen en nytta hon inte kan få billigare på något annat sätt (till exempel genom att i stället för att betala skatt själv köpa sig tjänsten i fråga på en privat marknad). Politik liksom ekonomi kommer att handla om nyttomaximering, den enda moral som gäller är påbudet att ständigt leta efter genvägar, där man kan få mer genom mindre ansträngning. Det att vara slug och själviskt beräknande är inte längre något klandervärt utan att vara en ansvarstagande aktör på marknaden – och i samhället.

Nyliberalismen har omdefinierat politikens roll och upp­gift. Även socialdemokratin har tvingats anpassa sig till den situation där medborgarna blivit väljare som blivit konsu­menter som ska ta ställning till vilket partis extraerbjudande som är mest generöst. Det gäller att bjuda över de politiska motståndarna snarare än att bjuda in till något helt annat. I de politiska riktlinjerna från Socialdemokraternas kongress 2009 står att ”[n]är det oväntade händer i livet – ett barn får problem i sin kunskapsutveckling, någon blir utbränd av stress, företaget går i konkurs eller en äldre släkting får svårt att klara sin vardag – då märker man hur viktig välfär­den är” och att ”alla människor ska vara fria att forma sina egna liv och sträva mot sina egna drömmar”. Välfärdsstaten legitimeras utifrån vad den har att ge den enskilde, både som skydd när det oväntade händer i livet och som ett stöd för att uppnå sina egna drömmar. Det gemensamma fyller en funk­tion i den mån individen där kan hämta något att ta med sig tillbaka till sin privata sfär. Valet av slogan inför valet 2010 – Möjligheternas land – är ett uttryck för en politisk verklighet där demokratin i bästa fall ska ge den enskilde verktyg som det är upp till henne själv att använda, men ingalunda skapa en gemenskap där större värden kan blomstra, där man kan förverkliga något mer än sina egna drömmar. Så har socialde­mokratins recept mot missförhållanden i välfärdsverksam­heter också till stor del bestått i att skapa en bättre fungeran­de artificiell marknad, genom säkrare och mer transparenta kvalitetsredovisningar.

Debaclet kring Carema visar att valfriheten inte gett nöjda kunder. Uppenbarligen riskerar man kvaliteten när man låter företag som syftar till att generera ekonomisk vinst, där kvaliteten i bästa fall blir ett av flera verktyg för att erhålla denna vinst, sköta verksamhe­ten. Marta Szebehely, professor i socialt arbete, berättar i en intervju i Dagens Arena att äldreomsorgsföretag med fler än tjugo anställda har en avkastning på 21 procent av eget kapi­tal. Motsvarande siffra för hela näringslivet är 8 procent. Kan­ske är det inte så konstigt att skrupelfria riskkapitalister lock­as av möjligheten att tjäna så stora pengar. Kanske är det inte så konstigt att äldreboenden väger kissblöjor när man skapat ekonomiska incitament att göra det. Kanske är det inte så konstigt att chefer får bonus för att de åstadkommit en ekono­misk vinst när syftet med företaget de jobbar för är just det.

När den politiska liberalismen upphört att utgöra en motvikt till den ekonomiska liberalismen har vänstern förlorat ett av sina viktigaste verktyg. Förut kun­de man med stöd i den politiska liberalismens universella moraliska värden kritisera konsekvenserna av den ekono­miska liberalismen.

Nu finns dock ingen utsida av kapitalismen att mobilisera mot dess insida. Alla samhällets sfärer styrs av marknadslo­giken. Wendy Brown säger att ”den liberala demokratins falska löften och hyckleri skapar inte längre oppositionella medvetanden”, att ”de urholkade formella löftena om fri­het och jämlikhet inte längre är möjliga att utnyttja politiskt, eftersom nyliberalismen har omdefinierat både friheten och jämlikheten”.

För att kunna utmana nyliberalismen måste vänstern där­för själv skapa en utsida gentemot vilken man kan ställa den ekonomiska rationalitetens torftighet. Brown igen:

Vad som återstår för vänstern är att bekämpa den fram­växande nyliberala styrningskonsten i Europa och USA genom en alternativ vision om det goda, som förkastar homo economicus som norm för mänskligheten samt för­kastar den utformning av ekonomi, samhälle, stat och (icke)moral som svarar mot denna norm.

Vänstern måste etablera andra värden än nyliberalismens enkelt mätbara. Arbetarrörelsen måste hävda att det finns sociala värden som väger tyngre än de ekonomiska nyttoargumenten som förvandlar individen till en atom berövad allt sammanhang.

För arbetarrörelsen har välfärdspolitiken varit ett verktyg för att etablera en annan logik än markna­dens. Gustav Möller talade om att endast det bästa är gott nog åt folket. Välfärdsstaten bäddar in kapitalismen – eller bäddar den kanske snarare in individen så att hon inte tar lika stor skada av marknadens bryska behandling av den som saknar andra sätt att försörja sig än genom att sälja sin egen arbetskraft?

För vissa har dock inte målet begränsats till att skapa en fredad zon i en värld som i övrigt styrs av den ekonomiska logiken. Sociala reformer är för dessa inte något som genom­förs i stället för en mer grundläggande omvandling av sam­hället, utan en förutsättning för att man ska kunna utmana den kapitalistiska ordningen. Peter Antman anar i uppsatsen ”Möllers andra agenda – om offentliga tjänster och socialise­ring” att partisekreteraren tillika socialministern tillmätte de offentliga tjänsterna en roll i uppbyggnaden av ett annat sätt att organisera samhället. Ett av Möllers inlägg i partiledning­ens diskussion inför programrevisionen på 1944 års kongress ger en tydlig riktningsvisare:

Jag har aldrig begripit, varför man skall sätta socialise­ringstanken i motsättning mot den s.k. välfärdspoliti­ken. Välfärdspolitiken tillhör samma sorts kryckor som fackföreningsrörelsen. Fackföreningsrörelsen gör juste­ringar av produktionsresultatet och tillför arbetareklas­sen mer än den eljest skulle få. Socialpolitiken flyttar över ytterligare några små belopp till de allra fattigaste. Men att detta skulle vara en lösning inför framtiden, en av oss nu 1942 eller låt mig säga [av] 1944 års kongress accepterad lösning av framtidens problem, detta kan jag aldrig föreställa mig. Detta parti kommer aldrig att upp­ge socialiseringskravet.

Välfärdspolitiken blir med detta synsätt ett medel för att arbetarklassen ska uppnå en styrkeposition där den kan resa krav på ytterligare demokratiseringar. Reformismen gör inte socialismen överflödig, utan möjlig.

Lars Ekdahl skriver i Välfärdssamhällets spegel. Kommunal 1960–2010 om hur Kommunal förhållit sig till privatiserings­frågan under förbundets andra halvsekel. Under en lång tid stod frågan om införande av entreprenader inom kommu­nernas tekniska verksamheter på agendan, något som Kom­munal starkt motsatte sig. Och argumenten för detta var inte främst praktiska eller ekonomiska. Vad som motivera­de Kommunal att säga nej till privatiseringarna var att den offentliga driften var principiellt viktig för den demokratis­ka socialismens framsteg. Gunnar Hallström, som var ord­förande 1948–1973, ansåg att den kommunala verksamheten ”mycket väl kan kallas socialistisk”. Ekdahl:

I grunden gällde den demokratin och det demokra­tiska beslutsfattandets möjligheter att sätta sin prägel på samhällsutvecklingen. När det egna förbundet på olika sätt försökte begränsa utbredningen av entre­prenadsystemet var det som ett led i arbetarrörelsens strävan att låta demokratin genomsyra alla sidor av samhällsutvecklingen.

Hallström värderade välfärdsstaten inte främst för vilka enkelt mätbara nyttigheter den levererade till medbor­garna utan för hur den la grunden för ett annat sätt att organisera samhället, där demokratin både vidgades och fördjupades.

För att tjäna dessa syften, att rusta arbetarklassen för att kunna resa mer radikala krav och att låta demokratin dik­tera riktningen för samhällsutvecklingen, var välfärdsstaten tvungen att styras av andra drivkrafter än det nakna vinstin­tresset. Att begränsa den kapitalistiska logiken kan svårligen överlåtas till kapitalet.

Vi citerade ovan Wendy Brown som menade att vänstern behöver ”en alternativ vision om det goda”. Texten fortsätter:

I sin enklaste form skulle detta vara en vision där rät­ten inte kretsar kring att maximera individens tillgångar eller rättigheter, utan kring att utveckla och utöka med­borgarnas möjligheter att dela makten och i samverkan styra sig själva.

Att i samverkan styra sig själva – det låter som en självmotsä­gelse. Här möts det privata och det gemensamma, här upp­löses motsättningen mellan individen och kollektivet: att i samverkan – gemenskap, kollektivt – styra sig själva – privat, individuellt.

Karl Marx visar i Grundrisse hur den mänskliga gemen­skapen omformas med olika sätt att organisera ekono­min. Under feodalismen var positionen i den samhälleli­ga hierarkin personlig, tilldelad genom börd. Under kapi­talismen sätts individen i relation till andra först genom marknadens förmedling, vad Marx kallar ”personlig oav­hängighet grundad på saklig avhängighet”. Den mänskliga historien slutar dock inte där. ”Det tredje stadiet är fri indi­vidualitet, grundad på individernas universella utveckling och underordningen av deras gemensamma, samhälleliga produktivitet.”

Här förenas återigen skenbara motsatser – fri individualitet och gemensam, samhällelig produktivitet. Individen kan bara utvecklas fritt om kollektivet demokratiskt kontrollerar sam­hällsutvecklingen och vice versa kan samhällsgemenskapen endast bli livskraftig om de individer som uppbär den tillåts växa åt olika håll och bejaka sin särart. Marx skriver om det­ta i Den tyska ideologin: ”Först i gemenskapen med andra har individen tid att utveckla sina anlag allsidigt; först i samarbe­tet blir alltså den personliga friheten möjlig. [ … ] I den verk­liga gemenskapen uppnår individerna frihet i och med att de associerar sig.”

Så begår inte Wendy Brown en självmotsägelse när hon talar om att i samverkan styra sig själva. Tvärtom – det är först i samverkan man kan styra sig själv. Och det är först då man bejakar sin individualitet man kan samverka. Men det förut­sätter en verklig gemenskap. Välfärdsverksamheterna utgör en arena där man kan börja bygga en sådan gemenskap. Deras främsta syfte är då inte att leverera enkelt mätbara nyttigheter utan att erbjuda en plats där människor tillsam­mans kan utveckla och styra över verksamheternas innehåll, så att sociala värden kan ta de ekonomiska värdenas plats. Vi går då inte till samhället för att hämta det vi redan på förhand vet oss vilja ha och ta med det tillbaka till den privata sfären, utan den offentliga sfären blir en plats att uppehålla sig på, en plats att ta ett gemensamt ansvar för. I kundens ställe träder samhällsmedborgaren.

För att göra välfärdsverksamheterna till en sådan arena för gemenskap krävs en genomgripande demokratisering. Att stänga ute vinstintresset är en nödvändig förutsättning men långt ifrån tillräckligt. I stället för mekanisk målstyrning måste alla medborgare bjudas in att diskutera verksamheter­nas syfte och inriktning. Anställda och brukare måste tillåtas samverka med den dynamik som uppstår då människor gör saker tillsammans. Att förstatliga en verksamhet är inte till­räckligt för att socialisera den – då måste den också organise­ras på ett socialt sätt, ett sätt som främjar sociala värden.

Slavoj Žižek skriver i Först som tragedi, sedan som fars om hur Bill Clinton efter sin tid som president kommit att ifrågasätta den livsmedelspolitik han varit med och fört. Genom avregle­ringar och frihandelsreformer har fattiga länder med stora jordbruksarealer inlemmats i en global marknad där deras jord används till att producera mat som exporteras till rika länder, medan de själva blir beroende av import. Žižek cite­rar Clinton som i eftertankens kranka blekhet konstaterar att ”mat inte är en vara som andra”, men tillägger att man bör

notera att listan över produkter och tjänster som inte bör betraktas som ’”varor som andra” egentligen är mycket längre. Den innefattar inte bara det militära försvaret (som alla ”patrioter” vet), utan också vatten, energi, mil­jön som sådan, kultur, utbildning, hälsa … Vem ska ha rätt att besluta om prioriteringar här, och hur ska detta gå till, givet att besluten i dessa frågor inte kan överläm­nas till marknaden?

När välfärdstjänsterna organiserats efter demokratiska prin­ciper väntar en räcka produkter och tjänster som inte är varor som andra. Žižek nämner vatten, energi och kultur. Listan kan enkelt fyllas på med tåg som går i tid, post och telefoner som når alla, kredit-och bankväsende, samhällsekonomiskt avgörande industrier, all verksamhet som förbrukar ändliga resurser … Ur demokratiskt socialistiskt perspektiv finns inga varor som andra – all resursfördelning och -förbrukning är avgörande för huruvida sociala värden ska gynnas. Det gäller bara att börja i den ände som ligger närmast till hands.

DAVID EKLIND KLOO,
är samhällspolitisk ombudsman på Handelsanställ­das förbund och sitter i Tidens redaktion.

Liknande artiklar