Tomas Rudin skriver om vikten av att lyfta upp genusperspektiveti stadsplaneringen och jämlikhetstänket i våra gemensamma rum.

I samband med att Stockholm stad tar fram ett nytt arkitekturprogram, Arkitektur Stockholm, har vi socialdemokrater påbörjat ett arbete där vi fördjupar oss i tre perspektiv på staden som vi anser måste finnas med i arkitekturprogrammet. Arkitektur Stockholm är tänkt att ersätta Stockholms byggnadsordning, och är ett av flera styrdokument som ska forma Stockholms stadsbyggnadsutveckling framöver. Ett av de perspektiv vi socialdemokrater valt att lyfta särskilt är genusperspektivet. I en workshop i mitten av december samlades ett trettiotal personer med intresse för stadsplanering och genusperspektiv på Sveavägen 68 för att tillsammans med mig och mina kollegor dyka djupare i frågan. Många olika frågor togs upp, och det kommer att vara en längre och spännande process att bena ut alla dessa frågeställningar. Ett av de perspektiv som lyftes handlade om våra gemensamma rum, vem som ges och/eller tar sig plats i stadens gemensamma rum och varför det är så. Idag vet vi exempelvis att fler män än kvinnor känner sig tryggare på våra gator och torg trots att män har större risk att bli misshandlade än kvinnor (läs gärna rapporten ”Trygg i Stockholm” Som togs fram av Stockholm stad 2011). Känslan av otrygghet är större hos Stockholms kvinnor, och fler kvinnor än män stannar hemma på kvällen av rädsla för överfall. Vi måste fråga oss varför och hur vi vänder den utvecklingen. Vi måste våga se att frågan är större än en fråga om belysning i parker.

När jag började tala om genus och stadsbyggnad var jag fast besluten att inte fastna i trygghetsträsket. Jag var frustrerad över att det var det första de flesta tänkte på när jag sa just genus och stadsbyggnad. Jag ville tränga igenom och bortom bilden av kvinnor som otrygga personer i behov av skydd. Under arbetets gång har jag insett att jag för att komma bortom trygghetsträsket också måste hantera frågan, men jag har också förstått att frågan är enormt mycket större än jag först trodde. Det handlar om något så grundläggande som vem som tar och tillåts ta plats i våra gemensamma rum, på våra gator och torg, i offentliga byggnader och anläggningar och på våra spontan -idrottsplatser. När jag först insåg att kvinnor känner sig mer otrygga i offentliga miljöer än män, trots att män löper högre risk för misshandel och våld, tänkte jag att det berodde på en inlärd rädsla hos kvinnor. Kvinnor får från unga år lära sig att ta med sig pepparsprejen ut, att akta sig för fula gubbar och att hotet om våld från män är reellt. Hotet om våld från män blir en fråga om belysning i parker, trots att det är i hemmets ”trygga vrår” kvinnomisshandel oftast sker. Jag kan frustreras över en sådan retorik, för att den både förminskar frågan om våld mot kvinnor samtidigt som den späder på den rädsla som gör att kvinnor i högre utsträckning än män är rädda för att gå ut själva på kvällar. Jag har dock insett att frågan om trygghet är en nyckel för att stadens rum ska bli lika tillgängliga för kvinnor som de är för män. Jag tror fortfarande att den inlärda rädslan bidrar till den upplevda otryggheten, men jag tror också att annat än rädsla skapar, eller förstärker, den upplevda otryggheten. Jag tror att en nyckel för en både mer jämställd och mer jämlik stad är att få alla människor, oavsett kön, etnicitet, klass eller sexuell läggning, att känna sig hemma och trygga, i stadens gemensamma rum.

Vad är det då som skapar känsla av otrygghet i våra offentliga rum? I Berlin har de i sitt arbete med det de kallar gender mainstreaming konstaterat att synlighet, eller upplevd synlighet, är en viktig faktor. En väg med byggnader där fönster är vända mot vägen upplevs som tryggare än en gata med fastigheter med fönstertomma väggar vända mot vägen. Områden med fastigheter som har husväggar utan fönster ger en större känsla av otrygghet än områden med fastigheter med många fönster åt alla håll. Områden som innehåller både bostäder, arbetsplatser och gärna caféliv och handel fylls av liv dagtid såväl som kvällstid. Områden med tät bebyggelse, blandade funktioner, liv och rörelse upplevs som tryggare. Samma idéer går egentligen också att applicera på stadens grönområden, torg och parker. Märk väl, jag menar inte att de nödvändigtvis ska bebyggas av bostäder och caféer men däremot är det relevant att också fundera över våra parker, grönområden och lekplatser ur ett synlighetsperspektiv. Vi vill givetvis kunna ha lummiga grönområden i Stockholm, men hur gör vi dem tillgängliga för fler? Jag tror att våra parker, torg och grönområden, precis som våra kvarter, tjänar på att vara multifunktionella. Jag tror att de bör planeras för att främja möten mellan människor som är på platsen av olika skäl. Det borde exempelvis finnas fler bord med stolar i våra parker, precis som i exempelvis New York. Anläggningar som främst nyttjas av män, som exempelvis utegym, borde integreras med anläggningar som nyttjas främst av kvinnor, som exempelvis lekplatser. Spontanidrottsytor med bollplaner och utegym kan skapa trygghet för den som promenerar eller jobbar om kvällen. Cafébord på torget skapar möjligheter till folkliv även där det varken finns byggnader eller caféer. Att utöka möjligheterna till trädgårdsodling i tätorten är andra möjligheter som torde bidra till att fler människor vistas vid våra grönområden och främja möten mellan människor. Insprängda odlingsland och koloniträdgårdar i både gamla och nya stadsdelar ökar alla medborgares nyttjande av våra attraktiva grönområden. Det är inga nya idéer, men nygamla tankar som fått nytt liv i exempelvis London där staden arbetar för fler gemensamma odlingsytor genom projektet Capital Growth.

Jag tror att alla de nämnda idéerna, och minst lika många till, kan skapa en stad där vi som medborgare gör det offentliga rummet till vårt, till platser där vi känner oss trygga. Det handlar om att bygga bostadsområden med trygghets- och synlighetsperspektiv men det handlar också om att skapa offentliga rum och miljöer där vi inte bara passerar utan också lever. De rummen blir tryggare, främst för de som idag känner sig otrygga.

TOMAS RUDIN,
oppositionsborgarråd för Socialdemokraterna i Stockholm och vice ordförande för stadsbyggnadsnämnden.

Liknande artiklar