Hur sammanlänkad är den ensammaste av galningar med sin samtids moral och normer? frågar sig sociologen Klas Gustavsson med utgångspunkt i Anders Behring Breivik.

När Anders gick de sista åren på gymnasiet började han jobba extra på ett säljföretag där han sålde medlemskap i en bokklubb samt hitsamlingarna Mr Music. Han var en uppskattad och framgångsrik säljare, så när han slutade sin anställning fick han en flaska champagne i avskedspresent. Det var en gåva men också en morot. Flaskan skulle inte öppnas förrän han tjänat sin första miljon.

Ayn Rands politiska roman Och världen skälvde har fascinerat generationer unga liberaler. Berättelsens höjdpunkt inträffar i bokens sista femtedel då den mytiske John Galt träder fram och håller ett tal till den amerikanska nationen. Galt leder ett hemligt uppror där han övertygar samhällets mest kompetenta, begåvade och driftiga människor att söka sig en frivillig exil högt uppe vid Colorados berg. Där uppe bland klipporna hade han etablerat en nyliberal enklav. Detta organiserade brain drain får i romanen samhället att rämna och presidenten tvingas hålla ett tal till nationen. Men sändningen bryts och i stället är det Galt som inleder sin predikan: ”Det här är John Galt som talar. Jag är människan som älskar sitt liv, jag är den som inte offrar sin kärlek eller sina värden. Jag är den som berövat er era offer och därmed krossat er värld, och om ni nu vill veta varför ni går under – alla ni som fruktar kunskap – så är jag den rätte mannen att tala om det.” Sedan följer ett långt anförande (i Timbros svenska pocketutgåva upptar detta tal 63 boksidor) där Galt förklarar det omoraliska i altruismen och det riktiga i egoismen. Framställningen pyntas med strödda hänvisningar till Aristoteles logik. Betraktat som en filosofisk utredning är det hela banalt och fånigt, men det går att förstå det suggererande i dramaturgin. För den som känner sig missförstådd och utanför gemenskapen skänker Ayn Rand tröst: En dag ska världen stå stilla och alla bli tvungna att lyssna till mitt manifest – jag ska få förklara för alla dem som inget begrep, och till sist ska alla förstå.

Detta är två bilder av den individualistiska drömmen. Den första handlar om den strävsamme entreprenören som blir sin egen lyckas smed. En bild väl förenlig med den kapitalistiska anda som Max Weber i början av förra seklet förknippade med protestantismens asketiska livsideal. Livet är en karriär med utmärkta delstationer. Anders var en del av detta spel. Den första miljonen säger han sig ha tjänat vid 24 års ålder och den sjätte miljonen innan han fyllde 26. Sedan säger han sig ha tröttnat på tävlingen. Han upplevde en tomhet i livet i hamsterhjulet. Han ville leva för ett högre mål och han såg sig själv som en viktig aktör i ett avgörande historiskt skeende. Han skulle skriva ner sanningen för att kunna berätta den. Hela Europa skulle snart få höra på. Detta är den andra bilden av den individualistiska drömmen. Den berättar om individen som lösgör sig från gemenskapen och med sina storslagna tankar om sig själv ställer sig över samhället. Det handlar om ett hyllande av styrka och ett förakt för svaghet.

Klockan 12.51 den 22 juli 2011 skrev Anders den sista meningen i sitt manifest. Han skickade ut det till tusentals mottagare via e-post innan han begav sig i väg till centrala Oslo. Klockan 17.59 samma dag ringde Anders Behring Breivik via mobiltelefon polisens larmnummer och förklarade att han som kommendör i den norska motståndsrörelsen ville överlämna sig till insatsstyrkan. Operationen var avslutad, lät han förstå. Då hade 77 människor berövats livet.

Redan innan rättegången mot Breivik inletts har diskussionen om psykiatrisk diagnostisering och gärningsmannens psykiska tillräknelighet brutit ut. De två rättspsykiatriker som undersökt Breivik fastställer diagnosen paranoid schizofreni och menar att han inte kan hållas straffansvarig för massmordet, eftersom han var psykotisk både vid tillfället för dådet och vid tidpunkten för undersökningen. Det läkarteam som behandlat Brevik under häktningstiden menar däremot att det inte finns grund för någon diagnos om schizofreni eller skäl för medicinering. Den svenske psykiatriprofessorn Johan Cullberg kritiserar i skarpa ordalag rättspsykiatrikernas diagnos och menar att den grandiosa självuppfattning och den politiska fanatism som Breivik uttryckt inte är att betrakta som en psykotisk vanföreställning. Symptombilden talar snarare för en malign narcissistisk eller blandad personlighetsstörning. Cullberg konkluderar att Breviks ”megalomana föreställningar hänger tätt samman med hans genomtänkta åsikter” och att ”[t]errorhandlingarna är i full konsekvens med dessa”. En ny rättspsykiatrisk värdering kommer att göras innan dom faller i målet.

Den här artikeln tar inte ställning till någon psykiatrisk diagnos, helt enkelt därför att jag saknar kompetens att ställa någon sådan. Jag kommer emellertid att ta avstamp i diagnosen om narcissism, eftersom detta begrepp kommit att överföras till samhällsvetenskapen och fått en vidare betydelse än den rent kliniska. Min framställning utgår från Breiviks egna redogörelser i sitt manifest samt från de polisförhör och samtal med rättspsykiatrikerna som gjorts offentliga av norska medier.

Narcissusssus var i den grekiska mytologin flodgudens bedårande son som av kärleksgudinnan Afrodite dömdes till att förälska sig i sin egen spegelbild. Det var en kärlek som aldrig kunde besvaras och som därför också blev hans undergång. Freud beskrev narcissismen som en fas i den mänskliga personlighetsutvecklingen, men termen har också kommit att beteckna en personlighetsstörning som kännetecknas av sjuklig självupptagenhet och bristande förmåga till empati. Redan 1979 utkom den amerikanske historikern Christopher Lasch med sin klassiska bok Den narcissistiska kulturen. Enligt Lasch är inte narcissismen en avvikelse i samhället utan i stället det som utmärker den moderna kapitalistiska kulturen. Det patologiska har blivit det normala. Narcissisten lever inte för sin familj, för traditionen eller för eftervärlden, utan just för ögonblicket. Men han kan inte helt frigöra sig från de andra i samhället:

Trots att narcissisten ibland har illusioner om allsmäktighet är han beroende av andra för att få sin självkänsla bekräftad. Han kan inte leva utan en beundrande publik. Hans skenbara frihet från familjeband och institutionellt tvång gör honom inte fri att stå ensam eller att yvas över sin individualitet. Tvärtom bidrar den till hans osäkerhet, som han kan övervinna bara genom att se sitt ”storslagna jag” speglat i andras uppmärksamhet [ … ]

Laschs bok var inspirerad av en artikel som den amerikanske sociologen Richard Sennett hade skrivit och som behandlade den narcissistiska kulturen. Sennett menar att vi gör fel när vi associerar narcissismen med starka känslor. Denna känslostinna egenkärlek är skild från narcissismens speciella form av egoism. Den grekiska myten skulle lika gärna kunna handla om en man som förälskar sig i sin egen olycka som i sin egen skönhet. Berättelsens struktur handlar om någon som ”inte kan skilja mellan sig själv och andra och som behandlar världen som en projektion av det egna jaget” och som därmed är i uppenbar fara. När Sennett några decennier senare beskrev vår tids arbetsliv och kapitalistiska kultur i sin bästsäljare När karaktären krackelerar närmade han sig samma frågeställning. Nu skrev han om hur våra personligheter löstes upp, om tomhetskänslan som dominerade våra själsliv och om hur ”vi” blivit ett farligt pronomen. Känslan av tillhörighet och ömsesidigt beroende avlöstes av en defensiv skyddsmekanism där vår längtan efter gemenskap ofta kommer till uttryck i en främlingsfientlighet.

De grekiska tragedierna följer en bestämd dramaturgi. Intrigen utgår från det oförlåtliga storhetsvansinnet, ett trots mot gudarna (hybris), men snart når dramat en avgörande vändpunkt (peripeti) som leder fram till en insikt om förbrytelsen. Denna insikt möjliggör en moralisk rening (katarsis). Det är också så som Breivik vill att vi ska förstå hans biografi. Han redogör för sin livshistoria som om han vore protagonisten i ett stort drama. Det blir till en framgångssaga med en avgörande vändpunkt.

När Breivik ser tillbaka på sitt tidigare liv – livet innan han fick sin mission – gör han det med både stolthet och avsmak. Stoltheten ligger i de där miljonerna han så raskt tjänade. ”Om någon skulle lyckas med det så var det jag”, förklarar han stolt i polisförhör. För rättspsykiatrikerna beskriver han sina talanger och sina ”exceptionella sociala förmågor” att ”bygga nätverk”. Han beskriver sig som en mycket resursstark människa, med god ekonomi, bra utseende och vältränad kropp. Den framtid som han först såg framför sig skulle ha handlat om att ”skaffa sig en söt flickvän, gifta sig, skaffa barn” och att fortsätta den framgångsrika karriären med en årsinkomst på över 60 000 euro. Men samtidigt beskriver Breivik sitt gamla jag som en ”egoist”, en ”karriäristisk cyniker” som var ”självcentrerad och arrogant”.

Vi kan naturligtvis inte reservationslöst lita på Breiviks egen beskrivning av sitt tidigare liv. Av det material som hittills släppts från förundersökningen är det svårt att dra säkra slutsatser om riktigheten i hans uppgifter. Breiviks tidigare vänner berättar här om hur Breivik varit upptagen av affärer, men inte om omfattningen av dessa. Vännerna nämner några misslyckade ekonomiska projekt som Breivik själv inte berättar om i sin biografi. Breiviks mamma säger att sonen grovt överdriver antalet länder som han skulle ha besökt och menar att han involverade sig i en massa affärer ”som inte bar sig”. Vidare säger hon att sonen under den tid han skrivit på sitt manifest ”har levt i en drömvärld, med allt det han inte kunnat uppnå”.

I polisutredningen berättar hans tidigare närmaste vän om hur Breivik var en mycket driftig person som aldrig gjorde något halvhjärtat. Affärerna var viktigare än de tillfälliga förhållanden som han inledde med kvinnor.

Ingen av de vänner och bekanta som framträder i den hittills redovisade delen av polisutredningen beskriver Breivik som tungsint eller deprimerad. Men de berättar om hans vantrivsel med det inrutade livet. I sitt distribuerade manifest beskriver Breivik hur han fattade ett beslut om att radikalt ändra livsstil. Han skulle bryta sig ur ”spelet” och vardagens fåfänga jakt efter kortvarig lycka:

Jag växte från att vara ”självcentrerad arrogant skitstövel” som inte brydde sig om några andra än mig själv, min familj och mina närmaste vänner, till att bli något bättre.

Låt oss stanna upp här. Vid första anblicken av detta citat ser det ju ut som att vi har att göra med en person som självkritiskt gör upp med sina egna narcissistiska drag, låt vara att egoismen här också innefattar ett vurmande för den närmaste kretsen. Den självcentrerade skitstöveln övervinner sin egen egoism genom att anta en större samhällelig uppgift. Tomheten fylls med ett meningsfullt innehåll. I Breiviks egen föreställningsvärld är han protagonisten i ett drama där han själv överkommer sin egen själviskhet. Han hänvisar till det italienska ordspråket om att det är bättre att leva en enda dag som ett lejon än hundra år som ett får. Det är utifrån denna insikt som han drar sig tillbaka från samhället och förbereder sig för den stora dagen som lejon.

Men vi vet att det här är den svartaste av tragedier. För Breiviks väg till att bli en bättre människa handlar om att isolera sig från människor. Hans sätt att försvara samhället innebär att han vänder sig bort från det. Den enda gemenskap som han söker finner han i ensamheten. Narcissus flyttar tillbaka till sin bäck och den oundvikliga katastrofen närmar sig.

I sitt manifest skriver Breivik om sina gamla vänner. Han beskriver dem på ett avskalat, distanserat och känslofattigt sätt. Han framhäver det som han uppfattar som karaktärssvagheter och visar förakt för vännernas sätt att leva och deras bristande sexualmoral. Men framför allt innebär vännerna och familjen ett hot. Han talar om dem som ett ”socialt tryck” som han måste stå emot. Hans uppdrag kräver isolering och han måste därför lära sig att dupera sina anhöriga för att få ha kvar sin ensamhet. Delar av kompendiet är skrivet som en handbok i hur man håller människor ifrån sig och hur man kan manipulera sin omgivning genom att lägga ut dimridåer som ursäkter för den avbrutna kontakten.

Breivik ser sig själv som en korsriddare som ska rädda Europa från islam och kulturmarxism. Men det är en korsfarare för vilken tron på korset saknar mening. Han skriver att han gått från att vara agnostiker till att vara ”måttligt religiös”, och betonar att korsriddarskapet och kulturkonservatismen inte fordrar någon personlig relation till Gud eller Jesus. I den kristendom som Breivik vill rädda finns det helt enkelt ingen plats för Jesus. I stället är Breivik ensam med sin spegelbild och inga andra störande ansikten tillåts reflektera mot vattenytan.

Rättspsykiatrikerna talar om att deras undersökningsobjekt lever i ett eget universum. Men när Breivik inrättar sin värld tar han också hjälp av andra. Manifestet hade inte varit möjligt att sammanställa utan den subvärld av islamofobisk propaganda som erbjuds på internet. Här hittar Breivik en världsbild som reflekterar det han vill se. Här finner han texter som han kan klippa in i sitt kompendium för att kunna upprätthålla sin värld. I onlinespelet World of Warcraft skapar han sig en karaktär för att möjliggöra ett liv i ensamhet. Den verkliga civila karriären beskriver han som ett spel som han ”kopplat bort sig från”. Fantasyspelet erbjuder ett lätthanterligare alternativ.

Men trots isoleringen bibehåller Breivik sin jakt på status. Inom sociologin är status ett begrepp som förutsätter att samhället erkänner något som prestigefullt. Men på planeten Breivik är det han själv som både erkänner och erhåller status. Han tilldelar sig själv ordnar och medaljer. Beställer hem de utmärkelser han menar sig vara förtjänt av och dekorerar sin uniform, för att sedan ställa sig framför kameran. Han dubbar sig själv till riddare och uppmanar läsaren att följa hans exempel. I häktet förklarar han att han är ”väldigt stolt över utmärkelserna”. På ett liknande sätt examinerar han sig själv genom att självvalidera sin utbildning. Påstått nedlagda lästimmar omvandlas till akademiska examina. Så menar han sig ha erövrat magisterexamen i såväl samhällsvetenskap och ekonomi som psykologi.

Rättspsykiatrikerna noterar att Breivik ofta talar i ”vi-form”. Själv säger han att detta beror på att han företräder en tempelriddarorden av tolv sammansvurna riddare från olika länder. Organisationen bygger på självständiga enmansceller som i mycket liten utsträckning kommunicerar med varandra. Av vad som framkommit av polisutredningen är denna organisation en ren fantasiprodukt. Den gemenskap Breivik sökt sig till är en låtsasklubb bestående av låtsaskompisar, och det är för denna organisations räkning som han skrivit sitt politiska manifest. Den tjocka textsamlingen avslutas med Breiviks egen dagbok och en intervju som han har gjort med sig själv. På många sätt är detta den obehagligaste delen av kompendiet, helt enkelt därför att det glättiga språket står i en sådan skarp kontrast till det blodbad som förebådas. Flammande hat hade faktiskt varit enklare att ta in än den distanserade kyla och den banalitet som utmärker texten. Meningarna är fyllda av klichéer, opassande försök till lustigheter som markeras med smileys, chattförkortningar (LOL) och banala utropsord (Yummi!). Några sidor fyller han med en enkät riktad till sig själv och som liknar de ”Mina vänner-böcker” som brukar vara populära bland flickor i mellanstadieåldern. Här får vi veta hans favorit bland klädmärken (Lacoste), herrparfym (Chanel Platinum Égoïste), öl (tjeckiska Budvar), drinkar (vodka och Red Bull) etcetera.

För att inte bara uthärda, utan också hämta kraft ur ensamheten inför Breivik olika slags självbelöningssystem. Så skriver han om hur han sparat en trettiotvå år gammal flaska rött bordeauxvin som han planerar att unna sig själv i sällskap med två ”toppklassiga lyxprostituerade” dagarna innan sitt attentat. Med ett glatt men instruerande tonfall vägleder han läsaren i hur man går styrkt ur ensamheten:

Ta en paus, fixa till din favoritsmoothie, träna, kolla på den senaste Dvd:n i din favoritgenre eller gör vad som helst som muntrar upp dig. Det är viktigt att njuta av livet även om vi sysslar med otacksamma uppgifter.

Breiviks universum kan bara upprätthållas i ensamhet. När han greps ute på Utöya ställde han genast krav om att få tillgång till en dator i sin cell. I skrivandet kan han spegla sig själv. Under häktningsförhandlingen hade han med sitt manifest för att kunna läsa innantill. Blott hans egna ord kunde skänka honom styrka.

Storhetsvansinnet hos Breivik är naturligtvis iögonfallande. Han talar om sina exceptionella intellektuella förmågor, hur han är den störste bland riddare och ”kulturkonservatismens mästare”. Han spår att hans manifest ska förändra världen. I framtiden kommer han själv att bli den ideologiske ledaren för ett nytt europeiskt styre eller kanske Norges nye regent. Då kommer han att tilltalas som Sigvard korsfararen den andre. I den mån han mött några svårigheten i planeringen av sitt attentat så har det handlat om att han saknat motivation.

Men ibland är egenkärleken mer modest formulerad. På flera ställen i manifestet återkommer Breivik till sina positiva egenskaper. Han säger sig vara ”positiv”, ”pragmatisk”, ”ambitiös”, ”kreativ” och ”hårt arbetande”. Och så där kan man ju faktiskt säga om sig själv utan att ha storhetsvansinne. Det är snarare så att vi i vår vardag ständigt uppmanas att marknadsföra oss själva med liknande positiva självvärderande omdömen. Även i samtalen med de rättspsykiatriska utredarna återkommer Breivik till liknande omdömen om sig själv. När utredarna ber honom att nämna några personliga svagheter hänvisar han till att han ibland kan vara alldeles för ”samvetsgrann” och ”blödig”, samt att han – eftersom han tillhör den ”intellektuella eliten” – också kan uppfattas som ”mindre folklig”. Rättspsykiatrikerna påpekar att det han nyss sagt nog inte skulle uppfattas som svagheter av någon utomstående. Och det har de naturligtvis rätt i. Men faktum är att Breivik i denna situation beter sig exakt på det sätt som vi alla har lärt oss att vi ska uppföra oss vid en anställningsintervju. På kurser i hur man bäst överlever en sådan intervjusituation uppmanas vi att omformulera en personlig styrka till en svaghet (”ibland är jag alldeles för ambitiös” etc.).

När Breivik berömmer sig själv hänvisar han till sin snabba marsch till att bli miljonär såväl som till den ”operation” han genomförde i somras. Trots att han säger sig ta avstånd från sitt tidigare jag så menar han samtidigt att det är samma strävsamhet och målmedvetna fokusering på en enskild uppgift som ligger bakom hans framgångar i affärer liksom i det han gjorde på Utöya. ”Allt jag gör blir bäst”, förklarar han trosvisst.

Manifestet avslutas med en serie bilder på Breivik själv. Det är de arrangerade bilder som vi känner igen från sommarens kvällstidningsuppslag och som föreställer Breivik utklädd i uniformer och stridsmunderingar. Men en av bilderna porträtterar honom tillsammans med sin mamma och sin syster när de är uppklädda för fest. Breivik förklarar för rättspsykiatrikerna att han valt bilden eftersom den säger något viktigt: ”Det lyser framgång på det socioekonomiska området.” Breivik kunde aldrig koppla bort sig från ”spelet”. Han fortsatte det bara med en grymmare dagordning. Statusjakten fortsatte men nu var han själv den ende som dög som smakdomare.

Det var en ensam galning som utförde massakern på Utöya. Huruvida galenskapen faller innanför etablerade psykiatriska diagnossystem blir en fråga för expertisen. Men ensamheten i galenskapen är viktig för vår förståelse av hur det fruktansvärda kunde inträffa. Vi är vana vid att betrakta terrorism som en kollektiv handling. I debatten som följde på 1970-talets västtyska vänsterterrorism riktades uppmärksamheten mot en kollektiv och generationsspecifik identitet (vad Gudrun Ensslin själv kallade för ”Auschwitzgenerationen”), och man försökte förstå den socialpsykologiska dynamiken bland medlemmarna i den första generationens RAF-aktivister. Diskussionen om al Qaidas terror har handlat om hur unga män rekryteras till att tränas och hjärntvättas för att kunna utföra självmordsoperationer. Men Anders Behring Breivik har inte rekryterats eller hjärntvättats av någon. Han är solitär i sitt eget universum. Han har isolerat sig från all social dynamik och är själv initiativtagare till och fullföljare av alla moment som leder honom fram till terrorhandlingen.

Den svenske psykiatrikern Ulf Åsgård gjorde gärningsmannaprofilen på ”Lasermannen” som i början av 1900-talet jagades för en serie skjutningar mot invandrare i Stockholm och Uppsala. Profilen skulle visa sig stämma väldigt väl in på den verklige gärningsmannen John Ausonius, som snart kunde dömas för brotten. I sin profil skrev Åsgård att gärningsmannen förmodades leva isolerad och att det i ”denna ensamhet föds tankar om storhet och allmakt som ger näring åt fantasier”. Samtidigt antogs att den eftersökte var starkt påverkad av det rådande samhällsklimatet och den ökade främlingsfientligheten i Sverige. Ensamheten blir på detta sätt en förutsättning för att xenofobin och storhetstankarna ska kunna slå rot. Det går inte att tänka sig Ausonius eller Breiviks gärningar i ett händelseförlopp som inte tar sin början i ett bortvändande från samhället.

Breivik själv såg sig som huvudrollsinnehavaren i ett stort drama. Hans förakt för sitt gamla sätt att leva var ett förakt för det mänskliga. Isoleringen var vändpunkten som skulle möjliggöra ett renande katarsis. Han talar om hur han varit tvungen att offra och leva sitt liv i askes. Dödandet var inte lustfyllt men nödvändigt för att världen skulle få vetskap om hans storslagna tankar. Massakern var en ”marknadsförings åtgärd”. Men detta är ett drama som slutar i en grymmare tragedi. Och vi måste försöka att förstå den. Narcissus kunde aldrig bli lycklig och en narcissistisk kultur kan aldrig ge oss ett gott samhälle. Därför kan vi också läsa tragedin som ett drama om det samhälle som vi lever i. Massmordet blir då en peripeti där vår kulturs narcissism ställs på sin spets. Vårt katarsis måste handla om att förstå och försöka förändra.

Att Breivik själv stängde sig ute från samhället betyder inte att han inte samtidigt var en produkt av det. I vår narcissistiska kultur är vi alla enmansceller som förväntas agera autonomt. Breivik gjorde sig inte bara till korsfarare utan också till en driftig entreprenör. Han trodde på sig själv och satsade allt på sitt eget projekt. Han tog avstånd från samhället men följde samtidigt vår kulturs centrala imperativ. Vi uppmanas alla att skaffa oss individuella projekt och att marknadsföra oss själva. Det ytliga tonfallet i Breiviks manifest är också vårt eget språk. Det är detta som skrämmer oss. Därför måste vi våga spegla oss i bäcken utan att vara rädda för att också få se bilden av Anders Behring Breivik reflekteras tillbaka mot oss. I vattenytan ser vi ett samhälle där gemenskapen slagits isär. Där samhället blivit ett spel och där insatserna är höga för dem som förlorar. Misslyckanden betraktas, precis som av Breivik, som ett utslag av bristande motivation. Så lär vi oss motivera oss själva och införa egna belöningssystem. Vi vill kunna visa upp våra bilder av socioekonomisk framgång.

Det har sagts att tragedin förde Norges befolkning samman. I skuggan av det fruktansvärda var behovet av gemenskap också som störst. Vi såg så många vackra bilder i somras.

På förmiddagen den 22 juli 2011 regnade det över Utøya. Artonåriga Bano Abobakar Rashid lämnade sitt plaskvåta tält för att lyssna på sin stora förebild Gro Harlem Brundtland. De båda var inte bara medlemmar i samma politiska parti utan hade också samma skonummer. Den förre statsministern var illa klädd för lervällingen på marken, så Bano tog av sig sina stövlar och lånade ut dem. Bara några timmar senare blev hon ihjälskjuten på ön. Innan Bano träffades av mördarens kulor hade hon modigt sprungit runt på lägerområdet och försökt få ut de andra ungdomarna ur sina tält. På begravningen, som hölls i kyrka men som avslutades med en muslimsk ceremoni, talade utrikesminister Jonas Gahr Støhre. ”Den här flickan, som kom till Norge som flykting, hade kunnat fylla Gros skor. Precis som Gro gladeligen fyllde hennes, då Bano lånade ut sina gummistövlar”, sa Støhre till den gråtande församlingen.

Efter terrordåden i Norge behöver vi dessa enkla bilder av människors ömsesidiga beroende.

KLAS GUSTAVSSON,
är doktor i sociolog.
Tiden nr. 1/2012

 Läs även Daniel Suhonen i Sydsvenskan: Människan är ingen ö

Liknande artiklar